Om boken: 2020 / Lida mår bra, lugn. Hon tänker på framtiden. Om hur han ska ta barn till Eremitaget, hur han ska ta ett foto med bronsryttaren i bakgrunden och lägga upp det här fotot på Odnoklassniki. Men det här är på något sätt väldigt långt borta. Lida är en jordnära kvinna, så hennes natur ber om att föra framtidens horisont närmare. Och hon börjar tänka på morgondagen. På morgonen behöver du gå upp tidigt innan kön till toaletten blir kortare. Och så kommer hon att dricka te från skramlande glashållare, som i barndomen - i ett tillstånd av fullständig hög. Om de bara inte satte någon i hennes fack. Det här är vad som krävs för att vara så lycklig: en för hela kupén, som en dam som rider. När hon tänkte på lyckan somnade Lida in men inte länge. En krävande knackning på kupédörren ackompanjerades av konduktörens glada och därför äckliga röst: "Öppna, det kommer ett nytt tillskott till dig." Det bräckliga hoppet att Lida skulle resa vägen ensam, utan följeslagare, kollapsade och kollapsade vid den mest olämpliga tidpunkten för gryningen, när sömnen är särskilt öm och påträngande…